När det nu är dags att minnas tillbaka

Vinter-OS i Sotji 2014. Mästerskapet som kom att bli den stora snackisen och kanske har vi aldrig misstrott och tagit ett OS-land så oseriöst som vi gjorde. Jag sa första OS-dagen att i den här tävlingen blir tuff för Sverige. Nu är jag glad att jag hade fel.

I ärlighetens namn ska jag säga att jag tyckte det såg mörkt ut, men så kom allas vår drottning Charlotte Kalla och spräckte vår stora väntan. Det var skiatlonsilvret som skulle få Sveriges medaljchanser att lossna och fler blev det. Längdlandslaget har aldrig någonsin matat det svenska folket med så många medaljer. Kalla var kanske den som satte det största spåret i våra hjärtan när hon tog spurten med Lähteenmäki och Herrmann och tog hem Sveriges första guld. Trots en heroisk laginsats kan jag med egna ord säga att jag aldrig sett något liknande. Det var enormt och jag hoppade, jag skrek. Det var svårt att smälta och jag förstod inte riktigt allvaret. Att vi faktiskt hade vunnit. Dagen efter kom även den att bli minnesvärd, men på ett helt annat sett. Det var dags för herrarnas längdstafett. Med Marcus Hellner på sista sträckan ledde Sverige med hela en halv minut. Flaggan hann till och med greppas, möta vindens kraft och symbolisera vilka det var som regerade i stafettspåren den helgen. Vi hade gjort det igen. Stafetten var ytterligare en gång vår. Det var dubbla guld till Sverige.

Guldhelgen var över, men OS var långt ifrån över. På torsdagen skulle herrarna köra sin skicross. Skicross är en sport som inte vuxit sig starkt i Sverige, trots att vi faktiskt har många lovande stjärnor och dessutom en ledande inom världscupen. Det kom också att bli tanken på världscupen som kom att bli min tröst. På torsdag förmiddagen hade Victor Öhling Norberg åkt snabbast på seedningsåket och dessutom också haft ett strålande åk i åttondelsfinalen. När kvartsfinalen stod för dörren var jag säker. Säker på att pallen var vår. Victor, eller VÖN som han också kallas körde stilfullt enda fram till sista hoppet innan mållinjen. Sen gick allting snett. Vinden tog tag i skidorna och maktlöst föll VÖN till marken med ytterligare två stycken och dem glider liggandes över mållinjen. Efter ett målfoto visar det sig att Egor Korotkov, hemmanationens hopp lyckades få över sina armar över mållinjen. VÖN slutade därmed trea och slogs ut. I känslans stund rann tårarna för jag visste att han hade kämpat och jag hade kämpat med mitt hopp om att får se honom på pallen. När skulle miraklet komma?

Dagen efter var det dags för damerna att köra skicross och jag visste att Anna Holmlund och Sandra Näslund hade tuff konkurrens att vänta. De öppnade starkt och jag hoppades att gårdagens besvikelse skulle få lindras. Sandra som är en så pass ung tjej stod sig mot såväl de mest rutinerade som andra unga och hamnade till slut i den lilla finalen där man tävlar om plats fem till åtta. Hon vann den och OS-debutanten fick en femteplats. Sjutton år är hon. När jag var sjutton hade jag inte mer än åkt några varv i längdspåren hemma i skogarna där jag är uppväxt. Anna Holmlund hade länge kämpat med knäskador och sedan comebacken hade hon tagit hem en världscupstävling i Italien innan årsskiftet. Anna går ut bra, men tappar fort på täten och ligger länge på sista plats. Men så plötsligt i en skarp kurva kommer kraschen. Den som fäller Ophélie David, veteranen från Frankrike och ger Anna möjligheten att köra upp sig och få en medaljplats. Anna Holmlund låg ett år tidigare på sjukhus och visste inte om hon kunde ställa upp i OS. Den personen stod nu på pallen med ett brons runt halsen. Det var så stort och så starkt. Inte bara för att skicrossen betyder så mycket för mig, utan för att Anna som människa är enorm och ett tydligt bevis på att allt går bara man har viljan. Mitt OS slutade nog egentligen där trots att det fortfarande var några dagar över. Men jag känner att det finns en anledning att säga det utan att känna sig dum. För vad är så kul i sport än att se de aktiva inom en sport som man följer och brinner för lyckas?

Det gick överlag bra för Sverige i Sotji, trots att det självklart inte alltid blir som man tänkt sig. Lag Sigfridsson lyckades inte försvara Sveriges guld i curling och Tre Kronor föll tungt mot Kanada i guldmatchen. För att inte tala om damernas snörpliga fjärdeplats i hockeyn. Det var några av händelserna som skar lite extra i våra sporthjärtan. Men det goda övervinner det tråkiga och kanske finner man en lärdom även i det som går mindre bra. Trots att det var många turer kring hur de olympiska spelen skulle vara under Rysslands ledning, blev det Sveriges bästa OS sett till antal medaljer. För övrigt är det mitt första OS som jag följt fullt ut. I Vancouver såg jag endast herrstafetten och innan dess var jag för ung, eller hade jag kanske inte förstått charmen med sport? Det blir tomt när man slår på tv:n för att slö-titta och inser att det är slut för den här gången. Nu får vi vänta i fyra år till.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s