Julsagan om Berglund – Lucka 10, 11 & 12

Avsnitt 10 – Julpyssel och Smällkarameller

Det hade blivit den tionde december, enligt de flesta almanackorna i Sveriges alla kök och kokvrår. Nobeldagen. Den dagen då det åts fin middag uppe i huvudstaden.

I Göteborg däremot så åts det en enklare middag en så, i alla fall i Connys lägenhet. Blodpudding och fläsk med en skvätt lingonsylt, stod på menyn. Mätta och belåtna så satt Conny och Berglund på sina platser kring bordet.

– Min polare kommer snart och lämnar av en låda med grejer, sade Berglund.
– Som vanligt alltså, svarade Conny.
– Exakt, annars hade det ju inte hänt mycket i denna lägenhet!

De slö-tittade på varandra i minst fem minuter innan de hörde en biltuta från utsidan. Berglund gick ut ur lägenheten och kom snart tillbaka med en låda. Han ställde den överdrivet försiktigt på golvet precis bredvid bordet. Han började packa upp saker från den och lade dem på bordet: prassligt smällkaramellspapper i alla möjliga färger, hushållspapperslösa papprullar, sax, tejp och en massa saker.

– Ska du julpyssla, Berglund?
– Ja, det ska VI, svarade han medan han försiktigt lyfte upp en liten kartong, som han varsamt ställde på bordet. – Vad du än gör Conny, så stöt inte till den här, sade han och menade på den lilla kartongen.
– Öh, okej. Du har en bomb där i alltså, haha?
– Nja, inte riktigt. Lådan innehåller en liten flaska med rent nitroglycerin.
– NITROGLYCERIN?! Det är ju för-i-helvete LIVSFARLIGT Berglund!!
– Jo, om man är klumpig, så är det rätt farligt.
– Jag är ju förfan klumpigheten personifierad! Om du skulle slå upp ordet ”klumpig” i ett uppslagsverk, så hade du sett en bild på mig där!
– Ahmen då får du helt enkelt skärpa dig lite då, din tönt!
– Jag gillar inte det här, nitroglycerin är fan sjukt instabilt ämne! Det räcker ju att den råkar rulla ner från bordet så har vi en olycka av rang, vafan! Fattar du hur många som dog under Nobels framtagande av dynamiten eller, till följd av olyckor med nitroglycerinet? Nää det vet du INTE, men jag vet: det var ett helt gäng! ”POFF”, sa det Berglund, så var det en eller ett par anställda mindre att betala ut lön till.
– Sluta sjåpa dej, Conny!
– Vad ska du ens ha det till?!
– Är du född igår, eller? Du ser väl att vi ska göra smällkarameller!
– Smällkarameller?
– Ja, riktiga smällkarameller! Inga sådana där mesiga med godis i, som endast skramlar lite om man skakar på dom. Utan riktiga, jävla SMÄLLkarameller!

Berglund öppnade locket på den lilla lådan, drog ut en flaska med genomskinlig vätska i. Sedan kastade han den lätt mot Conny.
– TÄNK SNABBT! ropade han.

Conny fick panik, fumlade med den i händerna så att det påminde om en berusad jonglör: Till slut studsade den iväg, varpå Conny med en katts smidighet kastade sig över bordet, och drog det med sig som skydd: flaskan slog i golvet. Ingenting hände. Förutom att Berglund började skratta som om han sett det roligaste någonsin. Vilket det kanske också var.

Conny, som låg med ansiktet ned i golvet, och armarna över huvudet, låg kvar ett par sekunder. Sedan tittade han försiktigt upp mot Berglund som stod dubbelvikt av skratt.

– Hahahaha, du skulle ha sett, hahahahahaha, dej själv! sade Berglund syrefattigt.
Conny flög upp på fötter och stirrade rosenrasande på sin vän:
– Det var aldrig någon nitroglycerin?
– No, aaahahaha, shit, Sherlock!

Conny kastade sig som en spelare i Amerikansk fotboll på Berglund, de landade hårt på golvet. Conny brottades vilt mot sin polare, som hade svårt att göra motstånd i sin chock. Conny kom upp på ena knät, med Berglund i ett klassiskt strypgrepp.
– Din. Jävla. IDIOT! vrålade han och spände åt kring Berglund hals. Berglund slog honom med öppen handflata mot ryggen, för att kommunicera till Conny att han inte fick någon luft. Vilket strax därefter Conny lät honom få genom att släppa sitt grepp.

– Skämta aldrig så igen, Berglund! sa Conny i sin avtagande ilska.
– Eh släpp det, Conny! väste Berglund medan med ena handen tog sig om halsen. – Nu julpysslar vi!

De båda satte sig i soffan och började pyssla omkring med papprerna och rullarna. Connys, vars skicklighet i att klippa och klistra kunde jämställas med en gravt mentalt utmanad surikats, gjorde smällkarameller som vilken förskoleunge som helst skulle facepalma sig själv och skämmas över. Berglund däremot, han var en riktig fena i den ädla pysselkonsten: han gjorde rödgröna smällkarameller, blågula, lila-gula och grön-brandgula sådana. Man kunde tro att det enda han gjorde om dagarna var att sitta och studera youtube-klipp på hur man gör detta julpyssel.

De fyllde både Connys missfoster till smällkarameller och Berglunds mer Enrst Kirchsteiger-aktiga prasselkarameller med godis. ”Vafan, ‘Werthers’ är FAN inte GODIS, Berglund!” sade Conny när han såg påsen. Så Berglund tog fram en annan påse med blandgodis som de som sagt fyllde sina konstverk med.

För att inte katten skulle orsaka en smällkaramellsmassaker så gömde de sedan undan grejerna i en låda, som de sedan ställde i Connys förråd.

– Oh, nu kan jag knappt bärga mej tills vi skaffar gran, Conny! sa Berglund.

Avsnitt 11: Skridskoåkningen

Snön var ett minne blott för Göteborgarna denna onsdag, förutom vid ett par enstaka ställen där det låg stora högar av det vita julguldet. Ett av dessa enstaka platser var bredvid skridskoanläggningen i Ruddalen, där våra två vänner – med ytterligare tre av sina vänner – befann sig denna vinterkväll. Att åka skridskor stod på schemat.

De fem (Berglund, Conny, Tolle, och Tolles flickvän Malin, och deras tjejkompis Jojo) betalade för sig vid ingången och gick bort till skridskouthyrningen, en liten barack bredvid isbanan. Efter ett enormt velande (”Jag ska visst få ned mina fötter i 32:or!”, ”Har ni inte denna storlek i rosa?”, ”Har ni inga SNYGGA hjälmar?”) så var de klarar att äntra isen. Tjejerna, alltså Jojo och Malin, kastade sig stilfullt ut över isen, och gjorde en varsin piruett.

Grabbarna, å andra sidan, steg tillsammans ut på isen och såg mest ut som tre ettåringar som nyss lärt sig gå. De svajade ostadigt under dem, och Conny var den första att tappa balansen. I fallet grabbade han tag i Tolle, som förlorade balansen och i sin tur drog med sig Berglund. De låg i en liten hög på isen, medan två småbarn elegant skrinnade förbi dem.

– Hur går det för er? frågade Malin när hon och Jojo kom fram till killarna.
– Det är inga problem, svarade Tolle och försökte ta sig upp, vilket var svårt då de andra två försökte använda honom för att själva komma upp.

Tjejerna drog iväg igen och snart var de tre is-musketörerna uppe på fötterna igen, med ett fast grepp om varandra.
– Vi måste samarbeta! sa Tolle.
– Jag vägrar att samarbeta med Conny! utbrast Berglund.
– Och du tror att jag skulle vilja samarbeta med dej, va? frågade Conny.
– Om vi bara håller i oss och långsamt tar oss framåt så kan vi nog fixa det här, sade Tolle optimistiskt.

Sakta men säkert så stegade de framåt på isen. Vid ett tillfälle så tappade Conny balansen och sprattlade med fötterna för att få tillbaka balansen, men istället räddades han av de andra två som fångade upp honom.

Tjejerna susade förbi dem igen:

– Vafan grabbar, sa Jojo i förbifarten, ni får ju Bambi att framstå som stabil på hal is!
– Tyst! sa de tre unga männen i kör.

Allteftersom kvällen fortskred så blev våra vänner allt säkrare och säkrare på det här med att ta ett skridskoskär på ett skridskoskär utan att vurpa. Till sist, när de var vid den ena sidan av den stora isbanan, så utmanade Berglund de andra två på en tävling: Att vara först att ta sig över till andra sidan. Vilket de andra två olyckligtvis gick med på.

Elva påkörda barn, tre omkullvräkta vuxna, och en stukad vrist senare så kunde ingen av dem se sig som segrare i tävlingen. Istället kröp de till sidan av isen, åt ostmackor med varm choklad och gjorde sig redo att ta sig hem.

Dô Berglund, sade Conny där de satt, till nästa år har vi lagt skridskorna på hyllan, va?

Avsnitt 12: Musikhjälpen-hjälpen

Den årliga Musikhjälpen (som sändes i SVT 2 och P3) hade i år infunnit sig i Göteborg igen. Musikhjälpen var Connys absoluta favoritprogram vad gällde både tv och radio, vilket märktes av att Conny ständigt lyssnade och såg på detta då det sändes i mitten av december.

Det var också på grund av denna Musikhjälpen (som i år handlade om tjejers rätt att överleva sin graviditet) som vi kunde finna våra vänner när de hoppade av vagnen vid Brunnsparken i hjärtat av Göteborg. Musikhjälpen hade sin glasbur som  de sände ifrån på Gustav Adolfs Torg, precis bredvid Köpcentrumet Nordstan och Brunnsparken. En glasbur de båda snubbarna kunde se där de stod vid spårvagnshållplatsen. De starka lamporna i och kring buren lös upp som en julgran i den snölösa kylan och mörkret.

– Conny, nu är det dags att höja julkänslan genom att fixa pengar åt bättre behövande, sa Berglund.
– Jag trodde vi skulle på The Hobbit 2? svarade Conny.
– Va? Nej, nu får du inte tänka så egoistiskt!
– EGOISTISKT?! Jag har förfan inte gjort någonting för min egen skull ända sen du flyttade in hos mig!
– Jajaja, haka inte upp dig så jäkla mycket, Conny! Nu ska jag lära dig hur man på ett organiserat och effektivt sätt tigger till sig pengar, för den goda sakens skull!

Göteborg hade enligt många problem med just ”organiserat tiggeri”; vilket var tiggare som på alltmer ställen dök upp och med en varsin kopp tiggde just pengar. Men Musikhjälpen var tydligen inte ”organiserat tiggeri”, trots att det var just organiserat tiggeri, i ordens rätta betydelse.

De sprang omkring i Göteborgs innerstad, och frågade folk efter pengar till välgörande ändamål, men fick till sin förvåning bara ett nej överallt. Då fick Berglund en idé, i samband med att han såg en person som också frågade efter pengar, fast med en insamlingsbössa med musikhjälpens logga på.

Berglund och Conny sprang som satan uppåt gatan, efter att Berglund hade ryckt bössan ur näven på insamlingspersonen.
– Kom igen Conny, spring! Han knappar in på oss!

De rusade vidare, tog till höger i närmsta krök och hittade kort därefter ytterligare en liten bakgata de tog in på. Personen de lite oförsiktigt hade lånat bössan av verkade ha gett upp sin jakt på dem. De andades ut en stund innan de tog sig tillbaka till den folkfyllda gatan, där de med den skramlande mynthållaren började få sina första allmosor till det välgörande ändamålet.

En timme senare hade de vandrat runt hela city och bössan var full (Conny kunde nästan svära på att Berglund hade viskat ”My precioussss”, fast helt säker var han inte). De båda filantroperna begav sig till Gustav Adolfs Torg och glasburen igen.

På baksidan blev de stoppade av en vakt som tydligen höll vakt. Men de visade upp den officiella bössan de snott, och vakten släppte – efter ett kort samtal över sin walkie-talkie – in dem i det staketomgärdade området. De kom till ett litet tält, där en medarbetare till dem inne i buren kollade bössan snabbt, och efter ett par minuter lät vännerna gå in genom dörren till glasburen, där programledarna satt. ”DING-DONG” lät det i högtalarna när de öppnade dörren och gick in.

– Oh, här har vi ett par gäster på väg in i buren, sade Kodjo, en av de tre programledarna. – Hejsan grabbar, kom och ställ er här vid mikrofonerna. Conny och Berglund ställde sig på andra sidan mitt emot honom. De tittade snabbt ut genom de stora rutorna och såg det relativt stora folkhavet utanför, som låg tryckta emot avspärrningarna, en halvmeter framför dessa rutor.

Vad heter ni då, grabbar? frågade Kodjo.
– Öh, Berglund och Conny, svarade Berglund.
– Och ni har samlat in pengar till musikhjälpen, förstår jag?
– Öh, ja, det kan man säga att vi gjort.
– Grymt, kan ni visa upp bössan lite snabbt kanske?
Berglund höll upp den fulla insamlingsbössan.
– Det är ju helt sick bra gjort av er! utbrast Kodjo och tryckte på en knapp som fick ett katching-ljud att låta i högtalarna. – Det måste ju vara minst fem laxar där i! Var det tufft att samla in allt det där, då? Tell us your story, boys!
– Öh jo, sade Berglund med stigande scenskräck, öh, öh …
– Det var skitenkelt, inflikade Conny för att rädda sin kompis ur situationen, vi bara klippte bössan av en snubbe, sen var det bara att fylla resten, inga problem!

Kodjo och hans kollega Emma tittade förstummat på de två gästerna.

– Ni, eh, ”klippte” asså bössan av en annan insamlare?
-”Insamlare” låter pretto, svarade Conny som uppenbarligen också led av någon slags verklighetsuppfattningsförsämrande åkomma, ”tiggare” låter mer rätt.
Kodjo drog efter andan innan han utbrast:
– Ni har alltså rånat en av Musikhjälpens medhjälpare för att därefter själva komma hit och låtsas vara helgon?! Ni borde skämmas, eller ännu värre, ni borde sitta inne!

Conny, trots sin tillfälliga jag-är-i-tv-förlamning, förstod att det var dags att avsluta det samtalet och ge sig iväg så fort som möjligt. Han rusade ifrån micken, men när han kom till dörren som ledde ut ur buren så vände han om, drog tag i den paralyserade, starstruckade Berglund, och kastade sig ut ur rummet. Vakterna rusade och skrek mot dem, men de lyckades i sista sekund slänga sig undan och komma bort från vakterna. De kom ut ur det lilla staket omgärdade området och sprang in i bland de gamla områdena kring Gustav Adolfs Torg.

Om polisen hade kommit visste de inte, då de inte stannade upp för en sekund innan de var halvvägs till Majorna: de tog sig en andepaus varpå Conny sade:

– Jag råkade lämna bössan där i buren!
– Men det var ju det som var meningen, svarade Berglund.
– Ja, så länge vi inte blev ertappade som tjuvar, ja!
– Aja, skit samma, sade Berglund, vi måste fortsätta hem nu! Bängen trålar och allt det där, du vet …

Och där, på flyende fot, lämnar vi våra vänner för idag, dagen innan Lucia …

Äntligen to be fotsättning … på riktigt …!

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s