Konsten att umgås i hemlighet

Hade den här krönikan skrivits för tjugo år sedan, hade den med tanke på titeln handlat om otrohet. Hade den varit kontroversiell hade den dessutom varit en självhjälpsguide i hur man är otrogen på smartast möjliga vis. Så är det emellertid inte i det här fallet, utan det handlar om hur vi umgås, och hur roligt det är, eller inte är, att ofrivilligt bli exponerad i sociala medier bara för att man har gått över till grannen en stund på en kopp kaffe.

Visst kan det vara så att jag är en trångsynt och förlegad gammal stofil som inte fattar hur turerna går, men jag tycker verkligen inte att det är okej att föräldrar hänger ut sina barn i sociala medier. Det spelar ingen roll att ”alla gör det”. Inte heller att ”det kommer ändå att vara naturligt för barnen att vara med i sociala medier när de blir stora”. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Låt barnen bestämma att de vill vara med i sociala medier när de blir stora nog att bestämma det själva. Häng ut dig själv istället, med otaliga bilder i alla möjliga charmiga och ocharmiga poser, att beskådas och bedömas av vem som helst som ids titta på dig. Konstigt nog är de flesta vuxna mycket fåordiga om sig själva, och mycket petiga med vilka bilder de publicerar på sig själva, om man jämför med informationsflödet som handlar om deras nära och kära. Dina barn är inte dina ägodelar, och de är inte heller någon sorts husdjur som har lärt sig göra roliga konster. De är små människor som kommer att växa upp till självständiga individer, som har fått hela sin barndom exponerad och bedömd på Internet, av dem som stod dem närmast. Och de kommer inte att ha någon möjlighet att ta tillbaka det som skrivits och sagts.

Samma avoghet känner jag för de aldrig sinande fika- och festbilderna. Varje tillfälle för ett möte måste förevigas, taggas och exponeras i sociala medier. ”Hej, hej, här sitter vi med en himla kladdkaka i Gun-Britts berså! Mums!” Mindre smickrande bilder på festprissar som tagit ett par glas för mycket läggs upp, taggas, gillas och delas, och delas… och delas, av alla utom festprissarna själva. Att de förevigade själarna aldrig blir tillfrågade om det är okej att publicera bilden är mer regel än undantag. Den som är mån om sin offentliga profil får helt enkelt antingen låta bli att umgås med folk, eller sitta som på nålar, när allt egentligen bara borde ha varit trevligt, för det finns verkligen ingen hejd på informationsflödet. Det är de sociala mediernas eget ekorrhjul. Alla bara springer, och ingen kan stoppa det.

Att jag själv väljer att finnas och synas i sociala medier, ger inte mig en anledning att inte fråga om lov innan jag namnger en person i en text, eller publicerar en bild på en person, eller dennes hem, husdjur eller ägodelar. Det hör faktiskt till normalt hyfs att åtminstone ställa frågan, och att sedan finna sig i att svaret helt sonika kan bli ”Nej”. Det är inte fult och självförhärligande att bara skriva om sig själv i sin blogg eller på statusraden. Det är faktiskt helt okej att vara jag-fixerad i sociala medier. Släpp den där gamla demokratvalsen att ”alla ska med”, den fyller ingen funktion i det här fallet. Alla vill inte vara med, helt enkelt.

Jag har två väninnor som jag brukar gå och äta sushi tillsammans med. Vi har det jättemysigt, och pratar om allt mellan himmel och jord, och vi vet att det vi pratar om stannar där och då. Ingen ”gaffel-i-munnen-bild” kommer att publiceras, och vi kan slappna av och bara fokusera på varandra. Att just vi tre befinner oss på en sushibar klockan tre på eftermiddagen, och att vi har valt att äta nr 2, 6 och 8 på menyn, tror jag skulle vara av ringa intresse för mina kontakter. Att jag ”faktiskt har lyckats tillförskansa mig två goda väninnor, trots min eremitism och folkilska, tro det eller ej”, är däremot något som skulle kunna få folk att dra lite på smilbanden. Nog sagt. Ingen nämnd, ingen glömd. Det är konsten att umgås i hemlighet.

Jag kommer gärna och hälsar på dig, men jag vill inte att hela världen ska veta om det. Det är nämligen du som är viktig för mig, och dig som jag vill umgås med, på ett avslappnat, trivsamt och förtroligt sätt. Inte dina kontakter på Facebook och Instagram, de skiter jag nämligen fullständigt i.

Vanja Gauffin

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s