Rockande pudlar, eller pudlar med rock, undrade hon

Pudelrocken, eller glamrocken som den även kallades, kom under slutet av sjuttiotalet. Den var ett mellanting mellan rock och hårdrock, och hade därefter sin storhetstid under åttiotalet. Band som Bon Jovi, White Lion, Def Lepard och Mötley Crüe spelades då fortfarande på LP-skivor och gjorde intåg i nittiotalet tillsammans med cd-skivorna.

Män i alla åldrar fick vad som närmast kunde beskrivas som ett ”Samson-syndrom”, ju mer hår desto bättre. De lät håret växa ut, som de sedan permanentade i krusiga lockar, eller tuperade, för att det skulle se så stort ut som möjligt. En man utan hår var ingen riktig man och den som inte hade något hår på skallen alls, var antingen en i allra högsta grad o-ball skinnskalle, eller farfar, i undantagsfall både och. Hade mannen dessutom hår på bröstet var det bra, men bara under en kort period. Snart kunde man se de hårfagra männen med rödflammigt vaxade bringor under deras uppknäppta jeansjackor. Förändringen var kanske ett typexempel på Darwins teori gällande det naturliga urvalet: De hanar som inte hade hår på bröstet fick plötsligt förtur till alla de bästa honorna, och kunde föra sina hårlösa gener vidare, och så vips evolutionerades brösthåret bort! (Det måste i så fall ha varit tidernas snabbaste evolution…) Men det långa, lockiga håret på huvudet förblev dock intakt, ända till långt in på nittiotalet.

Den som av någon anledning skulle vilja göra ett reportage om pudelrocken, gör bäst i att hitta en samling medelålders kvinnor. När man talar med yngre människor idag, och nämner ordet ”pudelrock”, ser de helt frågande ut. De har verkligen ingen aning, och man kan riktigt se hur de föreställer sig hundar med kläder; det närmaste pudelrock som de har upplevt och kan associera till. Talar man med medelålders män och nämner ordet ”pudelrock”, får de ett igenkännande, men lite generat ansiktsuttryck. De skrattar lite förläget, skrapar med foten, kikar lite snett för att se om man har upptäckt deras genans och om man visar att man har gjort det, fnyser de och går. Avslöjade! Men talar man med medelålders kvinnor idag, och nämner ordet ”pudelrock”, speciellt kvinnor mellan 40 och 50, som liksom aldrig har kunnat släppa taget om permanentspolarna, blir resultatet något helt annat. Inte bara bjuds man på en komplett livshistoria om livet som ”rockbrud”, man får också chansen att avnjuta refrängen i Mötley Crües Girls, girls, girls, i form av ett unisont ylande, fast… i varierande takt och tonart. Har man dessutom turen att känna en, eller ett par, sådana här övervintrade rockbrudar på Facebook, så kan man få hela sin sida nedklottrad med ”gamla godingar” via Youtube, vare sig man vill eller inte, varje dag, året runt, noterade med texten ”Och kommer ni ihåg den här?”

Pudelrocken som fenomen lever inte kvar idag, men pudelrockarna gör det, om än i något förändrad form. Bon Jovi till exempel, som var en av de främsta företrädarna, släpper skivor och turnerar som aldrig förr. Låtarna har blivit mognare, även om de ibland busar till det och skriver nya texter om sex och vilda fester, men då låter det bara lite gubbsjukt, tröttsamt och malplacerat. Den pudligaste av dem alla, sångaren Jon, har ju trots allt passerat femtiostrecket. Inte desto mindre är han attraktiv.

Kanske passar vi bra ihop, vi medelålders, övervintrade rockbrudar och de gubbsjuka kvarlevorna av dåtidens ikoner. Vi köper deras skivor och går fortfarande på deras konserter. Inte för att vi på något vis tillhör målgruppen, utan snarare för att vi numera är vaksamma mödrar till den.

Vanja Gauffin

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s