Inte vill vi hålla på med grönsaksodling i trafiken?

Kanske är det jag som börjar bli gammal… jo förresten, faktum är nog att det är så. Jag är ju i alla fall några år äldre än rymdsonden Voyager 1 som har spenderat sin livstid sedan 1977 med att närma sig yttre gränsen av vårt solsystem, där den befinner sig i skrivande stund. Enligt Nasa är farkosten robust men inte desto mindre uråldrig. Om jag då är äldre, vad gör det mig till? Smidig som en järnspis i motlut och näst intill fossilerad?

Nåväl, mina åldersfunderingar har i vilket fall som helst med en annan sorts farkoster att göra, nämligen de mer jordnära, som rusar fram i ca 100 km/h på hjul som bara nästan nuddar marken. Kanske är det då jag som börjar bli gammal, men jag tycker faktiskt att det verkar som att mina medtrafikanter kör sämre och sämre för varje gång jag ger mig ut i trafiken.

När jag jobbade som svetsutbildare låg närmaste arbetsplatsen 5,6 mil hemifrån, nästan precis på metern. Näst närmaste arbetsplatsen, där jag jobbade mesta delen av tiden, låg 9,8 mil hemifrån. Övriga ställen låg utspridda, med upp emot 30 mils radie. Gissa om jag blev trött på att köra bil? Om du gissade ja, att jag blev trött på att köra bil så gissade du fel. Det var mina medtrafikanter som jag blev trött på och när jag slutade jobba och började studera istället, vägrade jag resolut att köra bil mer än nödvändigt.

Nu låter det ju förvisso som att jag själv är en suveränt bra bilförare, en drottning bakom ratten, men så är det naturligtvis inte. Jag har med största säkerhet retat upp ett flertal av mina medtrafikanter jag också. Det där med att tänka snabbt och reagera med högerregel, är exempel på en av de saker som liksom aldrig riktigt vill etablera sig. Högerregeln can go to hell, på något vis.

I tisdags var jag trots allt tvungen att ge mig ut på en tjugo mil lång landsvägsresa. Väglaget var inte det bästa, då snön drev på vägbanan. Jag var noga med hastigheten och höll 90 där det var 90 och 100 där det var 100, eftersom jag själv, i all min bilistiska härlighet, brukar reta mig på folk som kastar sig ut i väglag som de sedan inte vågar köra i, utan sniglar sig fram i 40 kilometer i timmen. Mina medtrafikanter hade jättebråttom. De hade så jättebråttom, att de inte hade tid att fundera över vad de inåtgående pilarna på vägskyltarna och vägbanan innebar, när omkörningsfil smalnade av till enkel fil.
”Ojdå! Här var det visst ett vägräcke mitt i vägen! Var kom det ifrån? Skit samma, vi kör om ändå!”

Dessutom har det blivit en innesport att man i värsta tänkbara väder ska göra råchansningar när det gäller omkörningar av lastbilar strax innan kurvor. Extra spännande blir det tydligen om man även har en mötande lastbil att ta sikte på när man ska göra omkörningen. Att någon enstaka bilförare kan hitta på sådana dumheter får man nästan räkna med, men den mängd av liknande händelser som inträffade under mina tjugo mil på vägen i tisdags var näst intill skrattretande. Kan det möjligen vara så att det släpps ut bilister alldeles för lättvindigt från körskolorna?

Om du är en av de här bilisterna som har så oändligt bråttom så att du inte har tid att bedöma hur lämplig situationen är, fundera en stund på det här:

Om det bara är du som drabbas i den trafikolycka som du har orsakat och om du då dör, så har du tur. Döden är trots allt rätt behaglig i jämförelse med att leva resterande 40-50 år som en grönsak i blisterpack, inte sant? Bilar är inte byggda för att nå yttre gränsen av solsystemet, det är alltså ingen idé att försöka.

Vanja Gauffin

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s