Russintimme på Arbetsförmedlingen

För ett tag sen började en av mina väninnor på en jobbkurs i Arbetsförmedlingens regi. Hon tillhör de där tusentals människor som nu utförsäkras en efter en, och vars sjukdomar (och i många fall till och med godkända arbetsskador) inte längre är anledning nog att ”hindra” dem från heltidsarbete. Det är ju så viktigt att folk kommer ut i arbete att det inte spelar någon roll vilket arbete de får – om de ens får något.

Men innan de kastas ut på den iskalla arbetsmarknaden ska de åtminstone träna lite först, och detta äger rum på Arbetsförmedlingen.

Man vill gärna tro att arbetsträningen har en funktion att fylla. Att den är genomtänkt, noggrant planerad och arbetsmarknadsanpassad och framför allt att den faktiskt kan hjälpa de berörda att hitta en sysselsättning. Men det är den inte. I alla fall inte den som sker på Arbetsförmedlingen i Farsta i södra Stockholm. Där ägnade de nämligen en och en halv timme åt att lyssna på russin.

Jag vet att det låter surrealistiskt och det är väl det minsta man kan säga. Men icke desto mindre är det faktiskt sant.

– Först fick vi rulla russinet i handen, sa min väninna, och sen fick vi klämma på det. Och sen skulle vi lyssna på det.

Jag trodde knappt mina öron och förväntade mig ett gapskratt. Men det kom inget. Istället upprepade hon tålmodigt:

– Jo, jag sa att sen skulle vi lyssna på det. På russinet, alltså.

– Jag hörde det, svarade jag. Vad sa det då?

– Det sa ”fuck you”, svarade väninnan. Det var i alla fall vad jag sa till kursledaren.

Och det tvivlar jag inte alls på. Min väninna är inte den som är den och hon drar sig inte för att säga sin mening. I det här fallet kunde hon ha sagt betydligt värre saker, tycker jag. För att sitta i en ring och lyssna på russin måste väl ändå vara bland det mest förnedrande man kan tänka sig. Fast sjutton vet om det inte är allra mest förnedrande för dem som leder kursen.

Själv har jag hittills i mitt liv sluppit konfronteras med Arbetsförmedlingen – eller Arbetsförnedringen som den ju ofta (och uppenbarligen med visst fog) kallas. Det är jag väldigt glad för. För hur skrattretande det än är att låta vuxna människor lyssna på russin blir jag mest förbannad. Förbannad på att sjuka människor tvingas ut i icke-jobb. På att det går utmärkt att slösa skattepengar på russinkurser, men inte lägga dem på viktiga saker som människors sjukersättningar. Och på att den här förnedrande sjukförsäkringspolitiken nu tycks vara cementerad i det svenska samhället.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s