Jag har plockat fram en stilikon ut gömmorna

För bara tio år sen skulle jag förmodligen ha skämts för att erkänna det här, men när man har fyllt de aktningsvärda femtio som jag behöver man inte längre vara cool och kaxig utan kan erkänna sina svagheter. Och därför erkänner jag att en av mina svagheter är Fred Astaire.

Han var en av min barndoms stora matinéhjältar som kunde dansa som en gud, och som bar upp en frack bättre än någon annan. Med tiden försvann han in i glömskan då nya hjältar kom till. Johnny Rotten, Sid Vicious och de andra punkikonerna kom liksom att överglänsa den gamle dansaren från en svunnen tid. Dessutom hade jag ju en image att upprätthålla. Det gick inte an att vara en av småstadens mest provocerande punkare och samtidigt gilla tap dance och ballroom – det säger sig ju självt.

Men nu kan jag lugnt och skamlöst plocka fram gamle Fred ur gömmorna igen. Och oh, vilka fantastiska filmer jag införskaffat! ”Top Hat” från 1935, ”Holiday Inn” från 1942, ”Blue Skies” från 1946 för att bara nämna några. Vilken dans! Vilken musik! Vilken makalös koreografi!

Numera kan jag också på ett helt annat sätt se och förstå vilket oerhört arbete det låg bakom Fred Astaires dans. Ändå fick han allt att se så oförskämt enkelt ut. Lätt som en plätt, ser han ut att tänka där han steppar runt, och vare sig han dansar med Ginger Rogers eller en klädhängare ser han lika elegant och sofistikerad ut.

Fast i själva verket ligger det förstås ett minutiöst arbete bakom hans dansnummer. Omtagning efter omtagning tills att blev perfekt; ändå säger nutida dansare att de knappast ser någon skillnad mellan de dansnummer han ratade och de som senare hamnade i filmen.

Men inte nog med det. Fred Astaire var sin tids främste stilikon dessutom. Och sjöng fantastiskt bra också. Jag menar, vem har inte gått omkring och nynnat på ”Top Hat” eller ”Puttin’ On the Ritz” någon gång? Dessutom var det med Fred Astaire som musicalfilmen föddes; för första gången blev dansen och musiken en del av själva handlingen och inte bara en liten biscen vid sidan av intrigen.

Sen måste man förstås skänka en tanke åt hans främsta danspartner Ginger Rogers också. Folk brukar säga att hon gjorde allt som Fred Astaire gjorde fast baklänges – och i högklackat. Och det är väl värt att tänka på. Hon dansade visserligen inte med vare sig paraplyer eller klädhängare såvitt jag vet men fantastisk var hon. Och när man ser de båda dansa fram handlingen i ”Top Hat”, ja då finns det bara ett ord för att beskriva det: Magi…

Bitte Assarmo

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s