Har du inga barn? Varför inte det då?

Barn – nej tack! skrev radioprofilen Titti Schultz i en artikel i Aftonbladet en gång för ett par år sedan. Och berättade att hon ofta känner sig tvungen att försvara sitt val. Ungefär som en kvinnas värde består i om hon lyckats föröka sig eller inte.

Det låter helt absurt, men det är fullt möjligt att hon har rätt. Jag har själv en väninna som på fullt allvar påstod att min familj inte var någon riktig familj, eftersom jag och min sambo bara hade ett barn. Minst två skulle man ha, tyckte hon, och helst tre eller fyra.

Hennes uppfattning var inte särskilt betydelsefull för mig, så jag ryckte mest på axlarna åt hennes dumheter, men säkert finns det människor – och framför allt kvinnor – som tar ruskigt illa vid sig för en sådan plump och ogenomtänkt kommentar. Kvinnor som kanske vill ha fler än ett barn men inte kan få. Kvinnor som inte kan få några barn alls, utan istället väljer att utöka familjen med en hund eller ett par katter. Kvinnor som väljer bort barn helt och hållet och är glada och nöjda med att leva som singlar eller tillsammans med en partner.

Inga av dessa har någon familj, om min väninna får sätta etiketten. Som tur är är det inte hon som avgör vad som är en familj och vad som inte är det. Och jag och min icke-familj har levt familjeliv ända sedan dess. Men tydligt är att min väninnas egendomliga inställning delas av många andra. Titti Schultz skrev:

Ibland när jag träffar folk som jag inte känner på middagar, och barn kommer på tal, överväger jag att säga att jag inte kan få barn. För det är den enda förklaring som anses okej.

Det är egentligen inte riktigt klokt. Man skulle kunna tycka att vi kommit lite längre än så. Vi lever trots allt i ett land där homosexuella både får gifta sig i kyrkan och adoptera barn. Men rispar man lite på ytan så har vi kanske inte kommit så långt. För tydligen ska kvinnor fortfarande längta efter barn och känna moderskänslor för att duga. På riktigt. För Titti Schultz är ju inte den enda som känner så här. Jag har en granne som lever ensam med sina hundar och katter och hon blir ständigt förbisedd av sina vänner och bekanta så snart det vankas middagar, fester eller andra tillställningar.

Det är trist och tråkigt, och ganska oförklarligt. Och man kan bara hoppas att vinden vrider sig så pass att det en dag blir legalt att välja bort barn utan att nödvändigtvis vara tvungen att förklara varför. Men än är vi uppenbarligen inte där. Inte på långa vägar.

Bitte Assarmo

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s