Vampyrer, vampyrer, vampyrer…

Vampyrer, det är trendigt värre det. Sen flera år tillbaka svämmar litteratur och film formligen över av blodsugande varelser, men hur skrämmande är de egentligen? Numera är vampyrer snygga och sexiga och inte minst fyllda av jolmigt mänskliga känslor; se bara på bokserien Twilight som nu blivit till femtioelva filmer och som är mer collegeromantik än vampyrskräckis.

Själv har jag inte mycket till övers för vampyrer som sexiga förförare. Jag gillar ondskefulla vampyrer, vars ljusskygga verksamhet aldrig störs av trivialiteter som kärlek och annat trams.

Redan med Anne Rice började det gå snett; först i bokform och sen med Brad Pitt som sensuell och samvetsöm vampyr. Förvisso är En vampyrs bekännelse en bra och välgjord film – men utan det skräckpirr som hör hemma i en vampyrfilm. Möjligen kunde man ana ett visst annat slags pirr, men det var väl inte det som var tanken med vampyrlegenden?

Sen dessa har eländet bara fortsatt. Inte ens Francis Ford Coppolas version av originalberättelsen om Dracula når upp till legendens mättade skräck, för naturligtvis är den gamle blodsugaren tvungen att bli förälskad i en übervacker Winona Ryder – som dessutom är en reinkarnation av hans livs stora kärlek. Kan man tänka sig en fånigare tolkning av Bram Stokers blodisande skräckroman?

Men det finns ju ingen regel utan undantag. Och för mig stavas det undantaget Being Human. BBC-versionen givetvis – inte den urvattnade amerikanska kopian (vad är det förresten för fel på amerikaner, som alltid måste göra re-makes på alla bra brittiska TV-serier?).

För den som ännu inte avnjutit denna eminenta serie ännu så handlar den om en vampyr, en varulv och ett spöke som försöker leva ett någorlunda mänskligt liv tillsammans. Det är hur orealistiskt som helst, men vad gör det när vampyren spelas av supercoole Aidan Turner – den förste som lyckats med konststycket att vara lika övertygande både som vampyr och som människa. Att han dessutom kan vara den snyggaste irländare världen skådat gör ju inte saken sämre.

Men det är faktiskt inte (enbart) det som gjort att jag suttit klistrad genom tre säsonger och följt Mitchell, George och Annie i deras strävan efter ett vanligt liv. Serien är oerhört välspelad och underhållande i klassisk brittisk stil med både humor, dramatik och spänning. Ni som ännu inte sett den bör alltså genast införskaffa den på dvd eller blu-ray.

Och ni andra kan torka tårarna för Aidan Turner har äntligen återkommit. En av många anledningar att  gå och se The Hobbit!

Bitte Assarmo

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s