Valet är inte alltid ditt eget

Nu ska jag erkänna min skamliga hemlighet: Jag ger pengar till de hemlösa. Inte till de tiggare som av samvetslösa ligaledare placeras ut strategiskt och tvingas stå på knä som i bön från morgon till kväll och sedan måste lämna ifrån sig alla pengarna. Och det handlar inte om några stora donationer. Det har jag nämligen inte råd med. Och om jag hade råd så skulle jag förmodligen inte vilja ge bort något. Så brukar det nämligen vara. Den som har mycket vill ha mer och ju mer man har desto snålare brukar man bli.

Däremot tillhör jag den oansvariga skara som alltid ger en krona, en femma eller rentav – om det dåliga samvetet riktigt säger ifrån – en tjuga till tiggande uteliggare. Det finns nämligen gott om sådana här i Stockholm.

Det politiskt korrekta är naturligtvis att benhårt säga nej till alla former av tiggeri. Om man ger en slant till en hemlös går pengarna genast till droger, sprit, eller något annat onyttigt som den korrekte och ansvarsfulle samhällsmedborgaren självklart vill att uteliggaren ska sluta upp med. Först när den hemlöse säger nej till heroinet, till haschet, till spriten kan han eller hon skapa sig ett nytt, drägligare liv. Alla har nämligen ett val!

Det var i alla fall vad en rejäl och korrekt äldre man på t-banan sa, eller snarare vrålade, åt mig en gång när jag lämnat över ett par kronor till en ung tjej utan hem. Han gick tämligen handgripligt tillväga och grep mig omilt i axeln när han anklagade mig för att vara ett hot mot demokratin.

Själv hotade jag naturligtvis genast med att anmäla honom för ofredande om han inte lät mig vara i fred och utöva mina demokratiska rättigheter, i vilka bland annat ingår att jag själv bestämmer vem som ska få femman i min byxficka. För jag skiter jag faktiskt i vad de futtiga slantar som jag lägger i handen på en hemlös går till. För det första räcker inte en tia till särskilt mycket av vare sig den ena eller andra drogen. För det andra finns det faktiskt en möjlighet att den går till en hamburgare eller korv, eftersom jag förmodar att även hemlösa blir hungriga emellanåt.

Vad jag däremot bryr mig väldigt mycket om är vad mina skattepengar går till. Jag vill veta att det jag betalar i skatt kommer dem till godo som behöver pengarna. Jag vill att samhället ska ta ett gemensamt ansvar för de människor som av en eller annan orsak halkar snett och har svårt att komma på fötter.

Jag vill framför allt att de korrekta och rediga medborgarna ska inse att alla faktiskt inte har något val. Att de ska förstå att det ibland inte hjälper hur mycket man anstränger sig. Att människor ger upp – inte för att de är ansvarslösa eller lata eller har dåliga gener – utan för att de helt enkelt inte orkar längre.

Mina slantar gör varken till eller ifrån. Men det gör inte präktiga fördömanden heller. Och jag tänker i alla fall inte gå förbi en utsträckt hand utan att lägga ner en slant i den, sen får gaphalsarna skrika bäst de vill.

Bitte Assarmo

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s