Längtan till landet

Det var ruskigt kallt, det var ruskigt mörkt och jag var ruskigt trött efter att just varit på middag hos min mor. ”Du har väl ratt på bilen!” var en kommentar som jag fick för inte allt för länge sedan. Jag hade inte blivit alltför förvånad om kommentaren inte kommit från en tjänsteman som ska få en att känna sig säkrare i samhället. Det var en väktare, en väktare av alla människor. Jag blir mörkrädd av sådana här bemötanden samtidigt som jag själv inser att det är privatiseringarnas baksida. Allt, mer eller mindre, som blir utsålt/ uppköpt har en tendens att tappa i det mest vitala för yrket. I det här fallet: människokänsla. Men det är kvalitéter som syns som ofta försakas av privata intressenter, inte alltid med ofta.

”Det har hänt något allvarligt här, jag har inte tid med dig”

Tid är EXAKT det som människor behöver. Inte mer nu än förut men det är nu den ignoreras.

Det här bemötandet känns extra jobbigt när jag som pedagog fort ser brister i mänskligt bemötande och tycker de är osmakliga, oberoende situation. Dessa människor, dessa attityder får mig att vilja köpa hus långt bort från allt som stavas tätbebyggelse. Köpa hus och en skrivmaskin för att komma undan dessa attityder som får en att bara vilja ställa frågor, frågor som aldrig besvaras. Helst en sådan där gammal gård där man påtar i trädgården och allt känns miljoner mil bort. En sådan måste jag nog skaffa mig, så jag slipper all stadshets. Sådana här bemötanden finns nog inte på landet, de finns bara i städer.

De får mig att längta till sommaren, till stugan. Så kanske ska jag tacka dem?

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s