Att mista ett barn

Jag har träffat henne då och då under flera år. Vi har båda hund och även om hennes Leonberger-hanne är ungefär tio gånger större än mina två småflickor tillsammans trivs de bra tillsammans och vi tar gärna en promenad då och då.

Fast i somras blev det lite si och så med hennes promenadlust. Inte att undra på – hon var i nionde månaden då, och mitt i högsommarvärmen var det dags.

För en tid sen fick jag veta att hon kom hem ensam, utan sitt barn. Den lilla flickan hade dött vid förlossningen. Och jag tänker; hur orkar hon? Hur orkar dessa föräldrar som mister ett barn? Att mista sin mormor, sin farfar, sin mor, sin far, kanske till och med syskon och vänner – det kan man acceptera även om det gör ont. Men att mista ett barn…

En väninna och hennes man har gått igenom det. Inte bara en gång utan två. Idag kan jag se på dem båda med förundran och tänka: Vad gjorde de med all smärta som vällde fram ur hjärtat? Hur klarade de att gå vidare?

Jag har skam till sägandes aldrig frågat dem. Döden är svår att tala om och ett barns död svårare än något annat.

Först fick de en liten flicka. Hon föddes en snöig decemberdag, men saknade vänster hjärtkammare och blev bara sex timmar gammal. Medan vitklädda lucior besökte alla rum på sjukhuset utom just deras dog hon i sin mammas famn.

Den lille pojken föddes ett och ett halvt år senare. En ovanlig muskelsjukdom tog hans liv; tre månader av vak och smärta för två föräldrar som redan tidigare gått igenom helvetet.

Där hemma fanns de två äldsta barnen. Två barn som sett fram emot att få en liten syster, en liten bror – två barn som förblev de enda barnen i familjen.

Hur klarar man det? Hur står man ut? Att veta att man aldrig mer får hålla det där lilla barnet, aldrig får se det växa upp, bli tonåring, ta studenten, kanske bilda familj… Fasan går inte att föreställa sig. Och man kan aldrig förbereda sig.

Ändå kan man överleva. Det har jag sett på min väninna och hennes man. De fick sitt tredje barn till sist. Och de fick behålla honom. Men det är klart att de alltid kommer att förbli sju i familjen. Två vuxna och fem barn. Tre barn i livet. Två i döden.

Jag hoppas att min hundkamrat, hon med den stilige Leonbergern, också kan gå vidare. Att hon kan hämta kraft och mod någonstans djupt inne i sitt hjärta och komma ur mörkret och in i ljuset igen. Jag hoppas. Och tror. Och innerst inne vet jag. För att hon har sin tro. Och för att sådant är livet. Hur mörkt det än ser ut väntar ljuset någonstans. Även för den som mist ett barn.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s