Utan vuxen närvaro hjälper inga handlingsplaner i världen…

Mobbning är ständigt lika aktuellt. Enligt alla gällande undersökningar tar två av tre skolor i Sverige ställning mot den mobbade. Argument som att mobbingen är en konflikt mellan två parter, och att det ”alltid är två som träter” tycks vara grundmurade i svensk skolpolicy, liksom i dagiskulturen. Men bara för att argumenten finns nedärvda i generationer skol- och dagispersonal innebär det ju inte att de är sanna.

Faktum är att mobbning oftast är en situation där en stark slår ner på en svag. Sen kan man förstås diskutera huruvida en mobbare verkligen är stark, men för mobboffret ter det sig naturligtvis så. Ändå väljer alltså två av tre skolor att på ett eller annat sätt lägga skulden på offret.

Fast är det verkligen så enkelt? Det finns ju faktiskt barn som inte är riktigt som de ska vara. Barn som beter sig närmast som psykopater och som skrämmer sina klasskamrater. Och hur ska skolan då hantera den situation som uppstår när de skrämda barnen reagerar med tillmälen och utfrysning?

I min grundskoleklass gick just ett sådant barn; en vettlös liten pojke, som plågade djur på de mest horribla sätt och skröt om det. Och sådant är inte lätt att hantera när man är barn. I synnerhet inte när lärare och skolledning står fullkomligt oberörda vid sidan av och tittar på – alternativt daltar med pojken ifråga och försöker få resten av klassen att tycka synd om honom…

Och visst var det synd om honom. En stackare var han, annat kan man inte säga. Men blev han bättre av att hans sjuka beteende sopades under mattan? Och hade det varit så konstigt om resten av klassen hade vänt sig emot honom?

Mobbning är alltså en svår fråga och den går att funderas på ur flera perspektiv. Och det är inte alltid så lätt för skolledning och lärare att se vem som är ett offer och vem som är en mobbare, eller vilket/vilka barn som behöver extra tillsyn. Men grundförutsättningen är förstås att skolans vuxna är närvarande. Det går inte an att rastvakterna smiter utanför skolområdet och står i klungor och röker, och vänder ryggen åt problemen – vilket påfallande många lärare generellt har gjort åtminstone sedan jag började i första klass 1969 och som jag fortfarande ser dem göra i stort sett varenda gång jag går förbi en skola.

Inte förrän den dag då skolans vuxna tar ansvar för varje elevs behov det tänkas att mobbingen kan minska och rentav upphöra. Innan dess hjälper inga handlingsplaner i världen.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s